Trött, sliten och så in i märgen frusen och utmattad. Orkeslös.
David håller ställningarna han;
*Hjälper/stöttar mig upp under de kalla, tidiga morgontimmarna och håller mig sällskap på morgonen och äter frukost med mig innan jag ska jobba en tidig dagtur.
*kör mig till jobbet och hämtar hem mig också.
*pussar och kramar på mig och älskar mig även när jag är grinig.
*tar ut hunden i skogen och går de flesta promenaderna/dag.
*säger åt mig och lägga mig och vila efter en lång dag på jobbet- under tiden lagas det underbar middag.
*städar, tvättar och handlar hem nödvändigheter.
Kan det bli bättre? Hur kan jag någonsin klara mig utan min underbara David när vintermörker och kyla gör mig som alldeles förlamad.
Vintern är mörk och mysig- om man får lov att stanna inomhus. För övrigt är det för tillfället väldigt jobbigt och påfrestande.
