Bra eller dåligt?

Jag vill slå mig fri.

Ur detta eviga tjafsandet!

Det är inte roligt- men är jag stark nog?

Ont i magen, rädd i själen

David ropade oroligt på mig inifrån sovrummet. För en gångs skull hade han gått och lagt sig före mig. Jag gick lugnt in, tände spislampan och frågade lite förvånat vad han ville mig...

"Ropa på Carlos" sa han..

Carlos låg och sov på golvet nedan sängen och jag gick fram och la handen på hans bröstkorg...

"Ropa på honom så han reser sig"

Det började kännas olustigt, för Carlos var tom/reaktionslös i blicken och min hand på hans bröst rörde sig inte...Jag sa hans namn men han var fortfarande som tom i blicken...Fick tryck i mitt bröst och ruskade om honom...

Reste på mig och lockade på honom...Han reste sig och kom...Men han verkade förvånad...Förvånad över att jag kom och väckte honom eller förvånad över vad som just hänt?

Svårt att säga... Men det är ngt som inte känns bra med min lille gris ... David hade lagt sin fot på honom ikväll och tyckt att det känts som om han inte tog några andetag...

Jag hoppas vid gud att Carlos får vara frisk och leva länge tillsammans med oss...

Carlos har börjat skolan

... och jag ser stor potential smyga sig fram ;-)

Alla dessa underbara kvinnor

som talar om sina barn som deras allt! Som gör saker med sina barn och som helhjärtat vill spendera tid med dem...


Inte en enda av dem är min mamma...

Utställningen i Ransäter 26e juli...

såhär gick det och såg ut :-D


http://carlos.mittspejs.se/blogg.html

Jag mår inte bra!

Det har varit alldeles för mycket på jobbet senaste 2 månaderna...Bland annat har vi öppnat upp och stängt överbeläggningsplatser hit och dit och det har varit högt tryck dygnet runt på avdelningen.

Jag känner nu att jag tappar tålamodet direkt, jag snäser åt mina patienter ibland och önskar mig så långt bort härifrån som det bara går...

Jag vill inte ha det såhär...

En gång trivdes jag med mitt jobb- den tiden var här alldeles nyss...Nu är den helt borta...

Jag är så trött, så sliten och så less...

Usch va arg jag blir!!!!

Har precis (senaste veckan) läst om/följt Carlos syster Cream Cake som tydligen hamnade hos elaka och ansvarslösa människor men som nu äntligen, efter ETT ÅR (!!!) kommit i snälla, trygga och ansvarsfulla händer. Hon kommer inte att ställas ut eller visas upp närmsta året eftersom hon har massa fula infekterade sår på kroppen och fattas drygt 10-15kg kroppsvikt!

Va arg jag blir!!!!!!!! Hur svårt är det egentligen att ta ansvar för det djur man köper??????

Lika illa är det på blocket och diverse sajter där folk annonserar bort sina husdjur "pga ändrade familjeförhållanden", pga "att de inte kan ge sitt djur den tid och aktivering duret behöver" OCH SÅ VIDARE!!!!

Vilka är NI att ta makten över era djurs liv?????? Ni vet mycket väl när ni införskaffar husdjuret att det kommer att leva i flera år, leva hos nån av er och att det ställer krav på er som djurägare ATT TA ANSVAR och ge djuret ett tryggt och glädjefullt liv! Även om man som familj/partners skiljer sig får ju NÅN ta ansvaret för djuret, eller??????

HUR SVÅRT KAN DET VARA PÅ EN SKALA???? LÄMNAR NI BORT ERA BARN OCKSÅ NÄR DOM KOMMER I TONÅRSTROTS ELLER BLIR BESVÄRLIGA/STÖR FAMILJELIVET??????ELLER OM NI SKULLE RÅKA SEPARERA/SKILJA ER????????

Usch, usch, uuuuusch!!!!!!!!!!!!!!!

SKÄRPNING FÖR F***********N

.......ja, jag är arg!